The Ark gav mig som väntat inte ett dyft, jag rycktes aldrig med, det nådde aldrig hjärtat. Dom har aldrig lyckats fånga mig. Säkert var mer soundtracket till hetspicknicken som intensiv framdukades, som om vi liksom skulle glömma bort att vi inte var i speciellt god tid, om sanningen ska fram var tidsplaneringen inget att hänga upp, inte heller upp sig på, det vart fint. Men som sagt, Säkert var mer bakgrunden.
Som vanligt skjuter Håkan kärlekspilar, jag tittar mot himlen, undrar om det är på riktigt och vill inte att det ska ta slut. Jag trevar jag med handen lite bakom och kan för första gången ta på hans ord. Och där i slottsparken vid tio/halvelva blir dom verklighet.
Det handlar om gamla tankar som kommer tillbaka när texterna träffar. Blandade känslor, men handen i min värmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar